Vissa dagar är sorgen extra nära,allt svider allt gör fruktansvärt ont! Men jag kan inte sluta undra över varför vissa folk inte kan respektera oss som sörjer?

Varför kan folk inte få låta en vara ifred med sin sorg och ge än rum till att få sörja. ?

Jag har all rätt till att vara ledsen, jag har rätt till att gråta och om jag även vill skrika så har jag lov att göra det också!

Det är klart jag hellre önskade att jag kunde vara glad men nu går jag igenom en förändring. En förändring som innebär att lära sig att leva utan någon som man alltid haft väldigt nära.

Du säger men Frida hon blev ju gammal, jag svarar att de spelar ingen roll!

För även om jag vet att hon fick leva ett långt och lyckligt liv, så gör INTE de att saknaden och tomheten efter henne blir mindre. Min sorg blir väl för fasen inte mindre bara för att hon var gammal, bara för att de var "naturligt" att farmor snart skulle kunna dö. Det har ingen betydelse alls, inte för mig!

Så snälla spara på de där orden, säg inte dem till mig, för jag vill inte höra. Jag vet att ni menar väl men för mig blir orden bara fel, ni gör de bara värre. Det är för mig ingen tröst!

Sorg är ju unikt precis som alla relationer. Allt tar sin tid och de tar olika långtid för sorg att läka ihop till en sårskorpa. En skyddande skårpa som gör att sorgen inte riktigt blir lika känslig, då den inte svider lika mycket som förut. Sorgen läker dock aldrig helt ihop,men man lär sig någonstans på vägen att leva med den. hoppas jag.

Jag känner mig som en narkoman, för jag är beroende av att vara ledsen, för sorg är allt jag känner, dag som natt, jag klarar inte att ta mig ur de. Jag brister, brister ut i tårar om och om igen, jag kan inte hålla känslorna i schak!

Det doftar vår och naturen den viskar om ljusare tider. Idag skiner solen, den värmer gott upp min frusna och stela kropp. Så jag slår mig ner ute i trädgården, för att sluta mina ögonen och minnas.

I trädgården ser jag en liten flicka springa omkring och jag förvånas över hennes glädje och energi, den värkar liksom aldrig ta slut. Jag önskar så att hon kunde dela med sig av sina känslor och sitt lyckorus. För den där lilla flickan, hon äger ingen sorg i hjärtat, för hon är för upptagen med att leva livet.

Den lilla flickan är inte heller ensam där ute i den stora trädgården, utan hon har sällskap av än äldre dam,som är klädd i en blå fladrande klänning som vårvinden leker med. De ser så lyckliga ut tillsammans, ingen av dem känner någon oro, bara lugn och harmoni. Den äldre damen ser med stolta ögon på den lilla flickan, hon är en mycket stolt farmor. Båda två njuter dem nu av stunden och av tiden som de äger där och då. De är båda väldigt tacksamma för livet och tiden som dem får dela med varandra.

Så länge du äger minnena från tider som varit,så är tider aldrig förlorade. Då dör aldrig något ut, då lever allt alltid kvar inom oss. inget kan hugga av dem rötterna av levande minnen.

Min farmor är inte död, hon har bara genom tiden förändrats. För i mitt hjärta lever hon kvar och hon är överallt, alltid vid min sida. I mitt minne håller jag henne levande fram tills den dagen då mina lungor inte längre orkar ta ett nytt andetag.

 Livet är ständigt  under förändring. Tiden förändrar ALLT och det är barnsligt enkelt att ta livet och varandra för givet. Så Glöm inte vad du än gör, att tiden här på jorden, den är begränsad!

 Gör därför hellre de du kan göra idag, istället för att skjuta upp de till imorgon. För en sak vet jag säkert om livet, att allt kan förändras på bara några sekunder, ja på bara några få sekunder kan allt man byggt upp rasa ihop.

//Livet är precis som en trädgård, de behöver vård för att kunna växa, kärlek och omtanke.//

Gå nu ut och "odla i din trädgård" ...