Den tysta leken, har aldrig varit något för mig. Så kan du sluta tiga och säga vad du tänker på, låta mig få veta, ge mig en chans att förstå mig på alla de tusen tankar som snurrar omkring innanför ditt pannben. Skulle de vara bättre, att hålla käften?

Din tystnad den kväver mig, varför ska de vara så svårt att fråga, att visa lite känslor. Nej du håller hellre allt inom dig du, tills den dagen då allt bara brister. Har du inte lärt dig, under alla dessa år, att man är starkare tillsammans än vad man är ensam. Jag vill inte att du ska tiga och sitta där ensam bland dina tankar, så kan vi sluta att leka nu?

Du vill inget säga, du tror att den som pratar först den har förlorat, den är en förlorare. Jag ska tala om en sak för dig, ingen är en förlorare när de kommer till att kunna visa och tala om känslor. Det är bara skitsnack alltihop, jag vet ju att du på insidan gråter, jag vet ju om att när du tror att ingen ser eller hör, då brister du och då kommer tårarna.

Shit, jag hatar den här leken "tysta leken" de är den dumaste leken någonsin, den fånigaste av alla lekar jag vet. Så kan vi lägga av, vi är trots allt vuxna nu. Jag är trött på den här obekväma tystnaden, trött på att vi inte kan tala till varanda och lyssna. Det skadar väl inte att försöka, de skadar väl inte att låta tankarna bli hörda. Allt kan man faktiskt inte bära själv, men vi kan göra de tillsammans!!

Att goda handlingar för gott med sig, de är ju helt riktigt ,men många gånger tycker jag att de goda handlingarna missbrukas.

Ett exempel kommer här, kollade på tv innan och så avbröts de med en reklam, reklamen handlade om att man när man pantade flaskor kunde välja att skänka pengarna till rödakorset. Det är ju iof en mega bra ide, att ingen tänkt den tanken innan. Varje krona räknas ju, så de var ju i grunden en fantastisk ide! Men, det finns ett MEN och de är, varför i hela friden måste de alltid finnas ett lockbete med att göra något gott?

För när jag satt där och tänkte, men oj vilken bra ide, så fick allt sitt bakslag!

"Då du skänker pengarna till rödakorset är du med om att tävla om 2 miljoner kroner"

Men va i ........!!!

Jag blir så ledsen, att vårt samhälle blivit som de blivit och ursäkta mitt utryck men jag är så otroligt trött på alla pengakåta människor där ute, som inte ser annat än pengar i allt. Det är tragiskt, för de finns så många människor som inte har i närheten av en trygg vardag, som varken har tillgång till att gå i skola, dricka rent vatten och som inte äns har ett hem att komma till. Saker som de flesta av oss tar för givet, saker som för oss är självklara men dem är egentligen långt ifrån de för alla!

Vi har varan, de är skönt att känna, då världen vaknar till liv igen. Hallå världen, du är inte dig lik, det är nya tider nu. Men man måste försöka se och lära, se att de är inte slut, för så länge vi har varandra, då är sorgen inte evig. Nu måste vi njuta av varje liten skön minut, visa tacksamhet till livet och ta vara på varje enstaka liten minut.

 Ibland måste man slå en knut på sina känslor och lägga på ett plåster på det som gör ont.

Genom all smärta så lär vi oss att se, att de finns liv, ett värde att leva för, våra vingar läker och vi kan åter flyga högt ovan målnen. Åter kan vi skåda och se hur vacker våran värld faktiskt är.

Det är inte slutet, bara början på något nytt och något säger mig att vi en vacker dag kommer att mötas igen. Adjö är nämligen aldrig föralltid min kära vän, de är bara en fråga om tid <3

I våran dusch här hemma så ser det ut som om det står ett stort S, i hålet där vattnet rinner ner. Men det är inte vilket S som helst utan det är ett SUPERMAN S. När jag var liten trode jag  åtminstone att om jag stod på det där S samtidigt som jag duschade så fick jag superkrafter, då kunde jag klara av vad som helst. Tänk vilken härlig och lätt syn man hade på livet då man var barn, allt var så enkelt på något vis men nu är de så komplicerat. Jag är svag men jag önskar att jag var tusen gånger starkare. Oj, jag skrev det, jag erkände de vi människor egentligen inte ska tala om, svaghet. Det är inte tillåtet att visa sig svag, utan istället om någon frågar om du mår bra så är de bättre att svara JA, istället för nej. För personen i fråga som undrar vill ofta egentligen inte höra ordet Nej, den har redan förväntat sig att du ska säga att det är bra och sen rullar samtalet vidare. "Hur mår du" det används mer eller mindre som en hälsnings fras, precis som vi säger hej, men hur ofta tänker vi egentligen på själva frågan?

Allt för sällan...

Det är djungelnslag som råder i människans rike också, den svaga den räknas bort, den faller, därför ska man aldrig visa sin svaga sida, det är inte okej att vara svag.

Shit livet gör ibland bara ont, ont i hela själen och jag bara ber och önskar att jag nu bara kunde få vara frisk och få vara lite glad och galen igen, allt jag vill de är att få leva livet fullt ut... Jag ska repa mig, jag ska komma tillbaka!!

//Botemedlet docktorn skrev ut lagar nog inte själen men i vart fall kanske den kan få mig på benen igen så jag slipper att vara en fånge i  min egen säng///

Vissa dagar är sorgen extra nära,allt svider allt gör fruktansvärt ont! Men jag kan inte sluta undra över varför vissa folk inte kan respektera oss som sörjer?

Varför kan folk inte få låta en vara ifred med sin sorg och ge än rum till att få sörja. ?

Jag har all rätt till att vara ledsen, jag har rätt till att gråta och om jag även vill skrika så har jag lov att göra det också!

Det är klart jag hellre önskade att jag kunde vara glad men nu går jag igenom en förändring. En förändring som innebär att lära sig att leva utan någon som man alltid haft väldigt nära.

Du säger men Frida hon blev ju gammal, jag svarar att de spelar ingen roll!

För även om jag vet att hon fick leva ett långt och lyckligt liv, så gör INTE de att saknaden och tomheten efter henne blir mindre. Min sorg blir väl för fasen inte mindre bara för att hon var gammal, bara för att de var "naturligt" att farmor snart skulle kunna dö. Det har ingen betydelse alls, inte för mig!

Så snälla spara på de där orden, säg inte dem till mig, för jag vill inte höra. Jag vet att ni menar väl men för mig blir orden bara fel, ni gör de bara värre. Det är för mig ingen tröst!

Sorg är ju unikt precis som alla relationer. Allt tar sin tid och de tar olika långtid för sorg att läka ihop till en sårskorpa. En skyddande skårpa som gör att sorgen inte riktigt blir lika känslig, då den inte svider lika mycket som förut. Sorgen läker dock aldrig helt ihop,men man lär sig någonstans på vägen att leva med den. hoppas jag.

Jag känner mig som en narkoman, för jag är beroende av att vara ledsen, för sorg är allt jag känner, dag som natt, jag klarar inte att ta mig ur de. Jag brister, brister ut i tårar om och om igen, jag kan inte hålla känslorna i schak!

Det doftar vår och naturen den viskar om ljusare tider. Idag skiner solen, den värmer gott upp min frusna och stela kropp. Så jag slår mig ner ute i trädgården, för att sluta mina ögonen och minnas.

I trädgården ser jag en liten flicka springa omkring och jag förvånas över hennes glädje och energi, den värkar liksom aldrig ta slut. Jag önskar så att hon kunde dela med sig av sina känslor och sitt lyckorus. För den där lilla flickan, hon äger ingen sorg i hjärtat, för hon är för upptagen med att leva livet.

Den lilla flickan är inte heller ensam där ute i den stora trädgården, utan hon har sällskap av än äldre dam,som är klädd i en blå fladrande klänning som vårvinden leker med. De ser så lyckliga ut tillsammans, ingen av dem känner någon oro, bara lugn och harmoni. Den äldre damen ser med stolta ögon på den lilla flickan, hon är en mycket stolt farmor. Båda två njuter dem nu av stunden och av tiden som de äger där och då. De är båda väldigt tacksamma för livet och tiden som dem får dela med varandra.

Så länge du äger minnena från tider som varit,så är tider aldrig förlorade. Då dör aldrig något ut, då lever allt alltid kvar inom oss. inget kan hugga av dem rötterna av levande minnen.

Min farmor är inte död, hon har bara genom tiden förändrats. För i mitt hjärta lever hon kvar och hon är överallt, alltid vid min sida. I mitt minne håller jag henne levande fram tills den dagen då mina lungor inte längre orkar ta ett nytt andetag.

 Livet är ständigt  under förändring. Tiden förändrar ALLT och det är barnsligt enkelt att ta livet och varandra för givet. Så Glöm inte vad du än gör, att tiden här på jorden, den är begränsad!

 Gör därför hellre de du kan göra idag, istället för att skjuta upp de till imorgon. För en sak vet jag säkert om livet, att allt kan förändras på bara några sekunder, ja på bara några få sekunder kan allt man byggt upp rasa ihop.

//Livet är precis som en trädgård, de behöver vård för att kunna växa, kärlek och omtanke.//

Gå nu ut och "odla i din trädgård" ...

Ingenting, NEJ ingenting kan få dig tillbaka. Luften i dina lungor har blåsit ut men inte in, du är borta nu, du kommer ej tillbaka igen. Det är farväl nu, ett långsamt , ett smärtsamt farväl. Det gör så förbanat ont att inte få ha dig nära, jag ser dig i allt jag gör, allt påminner mig om dig, du är så nära men ändå så långt borta.

 Farmor julen 2009 firade jag på Nya Zeeland, då skrev du till mig "att nu var jag så långt borta som man bara kunde komma" Men farmor, jag kom ju tillbaka, men det gjorde inte du.

Alla minnen här hemma är så starka, jag kan känna dofterna, jag kan se färgerna, jag kan känna värmen från din hud när du kramar om mig och säger, Frida allt ordnar sig alltid. Du såg alltid allt så posetivt, du hade alltid en lösning på allt och även en envishet till att klara av alla de hinder som stod framför dig. Men Farmor, du glömde något viktig, du glömde att förklara hur jag ska klara av att leva ett liv utan dig?

Nu måste jag gå, även om jag är rädd, även om jag inte helt vet vart stegen leder. Trots de så måste jag fortsätta att leva. Det är bara så det är, livet går vidare även om jag inte helt kan förstå det och dagarna de fortsätter att komma även om du inte är här.

Dock har jag svårt att se en ljus morgondag, men det är okej att känna så, det är okej att skrika för jag är slukad av smärtan..........

"DEN SOM FRUKTAR DÖDEN, LEVER INTE LIVET"

Inatt klockan 04.10 vaknade jag till.

Efter det hade jag svårt att sommna om. Tiden gick så trögt framåt och det kändes som ett rent tidslöseri då jag bara låg där i sängen och stirrade upp i det vit/gråa taket. Jag prövade då att räkna några får, men de fick mig bara att känna mig löjlig. För jag hade varken vilja eller fantasi nog till att se små fluffiga ullbollar komma skuttande ovanför mitt huvud, så det tidsfördrivet la jag snabbt ner.........

Så, ja, där låg jag nu i min säng på Grönland stel som en pinne och sällskapade med min stora fiende (tystnaden) som tagit sig friheten att bjuda in sig själv.

Tystnaden och jag vi trivs nämligen sällan ihop, han gör mig oftast bara illa och får mig att tänka på saker som jag egetnligen inte vill tänka på.

Fasen, jag som bara ville sova, men trots de så låg jag vaken och plågades av mina egna tankar och egna känslor som bet och slet sig in under min hud..........

Så mycket bättre än de här blev aldrig dagen den 5 April, den kom liksom aldrig helt riktigt igång. Får väl lägga skulden på den dåliga starten, hoppas på försprång imorgon....

Godnatt!