Vart jag än går, vart jag än är så leder tankarna mig tillbaka till ett beslut, ett val i form av förändring.

Jag kan inte helt sätta orden på plats, jag kan inte forma orden rätt i tungan och få dem sagt så som jag vill ha dem, så som dem låter i mitt huvud.

 Är det äns värt att ge det mera tid, ge det mera försök.  Snälla ni där ute,svik mig inte genom att påstå att jag aldrig försökte, att jag aldrig gav allt, för det gjorde jag.  Jag gav allt men det räckte inte till!

Chanserna har varit många och orden har haft olika melodier men aldrig har de lyckats bli identiskt med melodin som spelats i mitt huvud.

Det händer mig mer än ofta att jag fastnar med min blick på månen, där kan jag vila, där kan jag finna ro och fred i några korta minuter. Där i mörkret, där kommer inte någon åt mig. För där är jag fri, evig med mina tankar, evig med mig själv.

Du kanske tror att du förstår mig, du kanske tror att du vet vem jag är, men hur kan du veta svaren då inte äns jag själv vet vad svaren är.?

Ytligt kan du dömma mig, ytligt kan du beskriva mig, placera mig i ett samanhang. Detta är Frida Johanna Josefsson. Du når  dock aldrig mina drömmar, du når aldrig mina tankar som håller mig vaken om nätterna, som rubbar min sömn.  Jag är fast i villospår.