Vänt upp och ner på mitt liv, men finner inte pusselbitarna???, de har fallt i glömska, gömts under smuts och damm. Luften som jag andas känns tung och för varje steg som jag tar så sjunker mitt huvud närmare backen. Jag är tom, känner mig ihålig, de ekar inom mig, ett tomt eko som skapar värkar i hela kroppen.

Isparadiset tilltalar inte mig så som de gjorde då jag var barn, då var de kritvita snökristallerna de vackraste mina ögon skådat,då var snön en ren lycka och de mörkaste mörkret var ett täcken på ett steg närmare Jul.

I timtal kunde jag då irra omkring i den tindrande snön, dansande under månljuset, de var en ren och enkel väg till lycka, då ett ärligt leende klädde mitt face.

Nu hundratals dagar senare, sitter jag huttrandes på min skrangliga ikeastol under månens ljus,drömmandes och längtande efter dåtid.

Finns de någon bot?, som kan bedöva en saknad till de man aldrig någonsin kan få tillbaka i den perfekta form som den var.

Det lider mot jul....Men.....

Jag önskar mig inga hårda eller mjuka paket , allt jag önskar är att blåsa liv i minnen som bankar i mitt bröst, jag önskar att jag en gång till fick väcka dem från sin vilande dvala och uppleva dem exakt så perfekt som de en gång var. Är de okej att önska sig de?

Är det okej att längta,drömma om en dåtid?

 Nej nej, ni missförstår väl mig ej nu?, jag har inte fastnat i en tid som inte längre är, jag har bara gått vilse på stigen och glömt bort vem jag är....

 Överallt omkring mig så blir de mörkaste fönsterna klädda av ljustakar,julstjärnor och diverse julpynt på alla möjliga håll och kanter. Det knådas lussebullar och knapras pepparkakor, doften av glögg sprider sig från hus till hus. Der närmar sig jul.....

Ur mina sprängda högtalare dundrar julmusik och åter igen slår de mig att jag inte alls vill spendera min julafton på jobbet för att sedan traska hem till min tomma lägenhet för att slå på kalle ankas jul klockan 15.00 och sen??

Ja vad fasiken skulle jag göra sen, sitta och tänka på hur alla familjer sitter och myser med varandra i vardagsrummet, äter godmat,lyssnar på julmusik, äter chokladbitar från understa lagret i Paradisasken, "ja för när de är jul då får man de", åhhh :(

 Jag förstår inte vad jag tänkte?, eller det var väl de jag inte gjorde, jag tänkte inte alls och därför står jag nu här med tårar i ögonen och längtar mer hem än någonsin. Dumma, dumma Frida.......

Julen 2009 spenderades i NZ, men Julen 2010 ska spenderas i Oslo, det är inte okej!

Fick ett samtal idag, ett smärtsamt samtal som gav mig större insikt  i att hänsyn,förståelse,omtanke,medkänsla,medlidande inte verkar leva i kroppen på vissa människor. Egoismen håller på att äta upp människans fina egenskaper innifrån och ut, de gör ont, så fruktansvärt ont att jag tappar orden, tappar lusten att äns försöka. Varför lägga någon energi eller ansträngning när man om och om igen bara får ta skit tillbaka. Ser mig omkring, inte är de mycket ljusare där, alla verkar leva i sina egna bubblor och ser inget annat än vad de själva vill. Så hur mycket ska man orka ge då allt omkring än brister?

Hur mycket ska man orka att bry sig då ingen annan runt omkring verkar vilja lyfta ett finger?

Då man försöker, då man ger allt men inte möter en posetiv liten känsla tillbaka då tappar fasiken allt sin glans och mina ögon betraktar nu omvärlden med stor besvikelse! Vad hände med kärlek till varandra?

Vad hände med viljan att vilja allas bästa, INTE bara sitt eget?

Jag ger upp, den här dagen har varit värdelös, får bara ont i magen och de kanske är dags att inse att de goda ögonen som jag betraktat omvärlden med kanske saknat skärpa...

Allting har förändrats, det spelade ingen roll vad jag sa, det spelde ingen roll vad jag skrev. Du har inte fattat än, mina förhopningar rasa,för du försvan, dagar kommer bli till år. Men jag minns första gången som vi sågs som om det var igår, även om allt är över nu, allting har förändrats.

Jag ville säga någonting, känslor bubblar upp och jag kan inte tänka klart, jag älskar på avstånd. Även om det är över nu, allting har förändrats och mitt hjärta slår nya slag, jag har tänkt ringa dig så många gånger, stått utanför din port men inte vågat knacka på din dörr.  Du var ung, men jag var yngre, kunde inte tänka logiskt eller sunt. Allt jag önskar var ett svar?, varför var du tvungen att ge dig av..

Dagarna har tickat, mitt hjärta har fått rynkor och det är dags att gå, mina minnen som höll mig uppe,  de tynade bort.... Varför var vår vänskap tvungen att raseras??

Hur ska jag kunna leva med mig själv och veta att jag ödela vår vänskap och aldrig någonsin kommer få veta vad jag gjorde för fel, aldrig kommer få dig tillbaka.

Det har varit en ganska så pass ordentligt dryg vecka på jobbet, tiden har tickat bakåt och inte fram. Nu är det dock inte så många dagar kvar till man får sova ut och vara fri till vad man vill. Men shit man kan ju bli tokig på detta liv med jobb och åter jobb. Ser fram emot att dra ut och resa igen, de ska bli skönt att få komma iväg i Feb även om de bara handlar om max 3 uker, men de är bättre än ingenting. Den här kylan tar ju knäcken på mig, de är ju ärligt talat dödande kallt ute, jag fryser så att jag blir gal!

Snart är de dock jul och då är i vart fall 2 vinter månader över, hehe bara drygt 3 kvar sen... Fasiken ge mig sommar och sol!

Tanken är ju att vi ska kunna komma iväg och åka lite bräda, de va inte igår jag åkte så ska bli kul och se hur de ska gå, eller kanske kul för dem som ser på :)

Hoppas allt är bra med er mina kära, puss och kram.. Massa mega mycket kärlek...

   Godmorgon mina kära, när en dag börjar bra tycker man inte att de kan slå fel. Vaknar av att Malin imsar omkring och smäller i alla lådor man kan i köket typ, hon är på g till jubbet. Det är egentligen inte en så bra vecka, för jag och Malin jobbar omvarandra hela veckan så vi är inte lediga samtidigt alls:( helt värdelöst!

Så i min trötthet så beslutade jag mig för att knalla med henne till jobbet, ut i kylan, det var ju tur att jag inte varken tänkte på vad jag hade på mig eller hur jag såg ut i huvudtagtet, men kanske gjorde jag någons dag när de fick syn på mig och mitt luffsiga hår och klädval:P

Nu är jag iaf nöjd, en 40 min prumenad klockan 7 på morgonen när man egentligen kan sova till kl 12 om man vill, ja ibland så blir jag impad av mig själv!

Nu ska jag dock falla in i drömmarnas värld en liten stund till, finns det en bättre känsla än när man vaknar och vet att man inte behöver stiga upp? Nej, då är sängen som alra skönast. Länge leve sängen!!!

<3

Ny vecka...

Nu har vi gjort staden, i flera timmar har vi flängt runt i Oslos vackra parker, hmm ja de kanske inte var den vackraste synen en dag som denna, men trevligt hade vi! Efter en frusen tur i alla dess parker så var vi förtjänta av FIKA, de blev varm choklad och vofflor, Ljuvligt

Nu ikväll ska vi kura ihop med glögg och pepparkakor, på Söndagar då får man....

Rekomenderar: Ett besök på Vigerlandsparken