Vänt upp och ner på mitt liv, men finner inte pusselbitarna???, de har fallt i glömska, gömts under smuts och damm. Luften som jag andas känns tung och för varje steg som jag tar så sjunker mitt huvud närmare backen. Jag är tom, känner mig ihålig, de ekar inom mig, ett tomt eko som skapar värkar i hela kroppen.

Isparadiset tilltalar inte mig så som de gjorde då jag var barn, då var de kritvita snökristallerna de vackraste mina ögon skådat,då var snön en ren lycka och de mörkaste mörkret var ett täcken på ett steg närmare Jul.

I timtal kunde jag då irra omkring i den tindrande snön, dansande under månljuset, de var en ren och enkel väg till lycka, då ett ärligt leende klädde mitt face.

Nu hundratals dagar senare, sitter jag huttrandes på min skrangliga ikeastol under månens ljus,drömmandes och längtande efter dåtid.

Finns de någon bot?, som kan bedöva en saknad till de man aldrig någonsin kan få tillbaka i den perfekta form som den var.

Det lider mot jul....Men.....

Jag önskar mig inga hårda eller mjuka paket , allt jag önskar är att blåsa liv i minnen som bankar i mitt bröst, jag önskar att jag en gång till fick väcka dem från sin vilande dvala och uppleva dem exakt så perfekt som de en gång var. Är de okej att önska sig de?

Är det okej att längta,drömma om en dåtid?

 Nej nej, ni missförstår väl mig ej nu?, jag har inte fastnat i en tid som inte längre är, jag har bara gått vilse på stigen och glömt bort vem jag är....