Sommarens sista solstålar letar sig in bakom min rullgardinen och jag hör hur sommaren tar sina sista andetag. Det finns stunder från denna sommaren som jag aldrig glömmer, de finns stunder från denna sommaren som får mina ögon att dränkas av tårar MEN de finns SÅKLART även stunder av ständigt lyckorus!!

Det har varit en fantastisk sommar i Oslo även om vädret inte har varit på våran sida så har detta ändå blivit en sommar som alltid och då menar jag ALLTID kommer ligga mig väldigt varmt om hjärtat.

Jag minns så väl de ljumna nätterna då vi såg solen gå ner från våran ballkong.

Jag minns afterwork ölen på Cafe Sör med finaste Karro och hur vi avslutade kvällarna på Jäger.

Jag minns hur vi dansade fötterna gula och blå på Justisen.

Jag minns sanden mellan tårna från Oslos stränder.

Jag minns första gången jag såg DIG, tills de blev VI <3

Jag minns min födelsedag och firandet i parken med massa fina vänner.

Jag minns ett fantastiskt bröllop när min fina Sofie blev en Sjöbergare .

Jag minns mitt vackra Sverige och kramarna med mina fina vänner hemma.

Jag minns de soliga dagarna som jag kan räkna på mina fingrar.

Jag minns alla fina stunder med min finaste sambo Malin A <3, vi sitter alltid ihop du och jag!!

Jag minns de tända ljusen och smärtan över ondskan som skakade Oslo.

Jag minns tårarna av saknad som höll mig vaken stjärnklara nätter.

Adjö sommaren 2011<3

Nu är vi snart på väg igen, de var trots allt Mars som vi senast lämnade marken för en ny destination. Denna gången är de tid för England och jag längtar sönder ska ni veta :) Jag känner verkligen ett starkt behov av att få komma bort och bara få ett avbrott från vardagen. Så på måndag är jag och min lilla lus Malin på väg för att först hälsa på våran kära Melinda, sedan blir de nog ett stopp i London för att shoppa sönder bland alla smaskiga butiker som kommer dra ner mitt sparkonto :P

Efter London är de dags att möta upp våra kära vänner Peter och Tom, två killar som jag och Malis träffade när vi var ute och reste. Vad kan jag säga om dem, de är galna, fantastiska och alldeles super duper kul person att hänga med, som två små bröder :). Så snälla,snälla,snälla låt de bli Måndag för nu vill jag bara bort.... <3

De känns som om någon punkterat mina lungor och låtit mig sakta kvävas i min oro. Det känns som om tårarna borde ta slut snart , men dom fallar bara fler och fler. Mitt hjärta slår rusande slag och ensam på golvet ligger jag stilla kvar.

 Sommar vindarna har börjat sjunga på sin sista refräng, höstens dagar närmar sig och vi får återigen snart ta farväl av en sommar som aldrig kom. Vi kan räkna dagar av sol på våra fingrar, men inte dagar av regn.

Hjärtelösa tider, hur kunde du vara så kall att du bara med din blick kunde döda. Jag minns så väl varje litet ord som du sa, ord som kunde kväva en själ. Det var en lögnares kärleks historia, där allt du sa var en lögn.

Skrivet 2009. 18.9 av Frida Johanna Josefsson

   Den tysta leken, har aldrig varit något för mig. Så kan du sluta tiga och säga vad du tänker på, låta mig få veta, ge mig en chans att förstå mig på alla de tusen tankar som snurrar omkring innanför ditt pannben. Skulle de vara bättre, att hålla käften?

Din tystnad den kväver mig, varför ska de vara så svårt att fråga, att visa lite känslor. Nej du håller hellre allt inom dig du, tills den dagen då allt bara brister. Har du inte lärt dig, under alla dessa år, att man är starkare tillsammans än vad man är ensam. Jag vill inte att du ska tiga och sitta där ensam bland dina tankar, så kan vi sluta att leka nu?

Du vill inget säga, du tror att den som pratar först den har förlorat, den är en förlorare. Jag ska tala om en sak för dig, ingen är en förlorare när de kommer till att kunna visa och tala om känslor. Det är bara skitsnack alltihop, jag vet ju att du på insidan gråter, jag vet ju om att när du tror att ingen ser eller hör, då brister du och då kommer tårarna.

Shit, jag hatar den här leken "tysta leken" de är den dumaste leken någonsin, den fånigaste av alla lekar jag vet. Så kan vi lägga av, vi är trots allt vuxna nu. Jag är trött på den här obekväma tystnaden, trött på att vi inte kan tala till varanda och lyssna. Det skadar väl inte att försöka, de skadar väl inte att låta tankarna bli hörda. Allt kan man faktiskt inte bära själv, men vi kan göra de tillsammans!!

Att goda handlingar för gott med sig, de är ju helt riktigt ,men många gånger tycker jag att de goda handlingarna missbrukas.

Ett exempel kommer här, kollade på tv innan och så avbröts de med en reklam, reklamen handlade om att man när man pantade flaskor kunde välja att skänka pengarna till rödakorset. Det är ju iof en mega bra ide, att ingen tänkt den tanken innan. Varje krona räknas ju, så de var ju i grunden en fantastisk ide! Men, det finns ett MEN och de är, varför i hela friden måste de alltid finnas ett lockbete med att göra något gott?

För när jag satt där och tänkte, men oj vilken bra ide, så fick allt sitt bakslag!

"Då du skänker pengarna till rödakorset är du med om att tävla om 2 miljoner kroner"

Men va i ........!!!

Jag blir så ledsen, att vårt samhälle blivit som de blivit och ursäkta mitt utryck men jag är så otroligt trött på alla pengakåta människor där ute, som inte ser annat än pengar i allt. Det är tragiskt, för de finns så många människor som inte har i närheten av en trygg vardag, som varken har tillgång till att gå i skola, dricka rent vatten och som inte äns har ett hem att komma till. Saker som de flesta av oss tar för givet, saker som för oss är självklara men dem är egentligen långt ifrån de för alla!

Vi har varan, de är skönt att känna, då världen vaknar till liv igen. Hallå världen, du är inte dig lik, det är nya tider nu. Men man måste försöka se och lära, se att de är inte slut, för så länge vi har varandra, då är sorgen inte evig. Nu måste vi njuta av varje liten skön minut, visa tacksamhet till livet och ta vara på varje enstaka liten minut.

 Ibland måste man slå en knut på sina känslor och lägga på ett plåster på det som gör ont.

Genom all smärta så lär vi oss att se, att de finns liv, ett värde att leva för, våra vingar läker och vi kan åter flyga högt ovan målnen. Åter kan vi skåda och se hur vacker våran värld faktiskt är.

Det är inte slutet, bara början på något nytt och något säger mig att vi en vacker dag kommer att mötas igen. Adjö är nämligen aldrig föralltid min kära vän, de är bara en fråga om tid <3

I våran dusch här hemma så ser det ut som om det står ett stort S, i hålet där vattnet rinner ner. Men det är inte vilket S som helst utan det är ett SUPERMAN S. När jag var liten trode jag  åtminstone att om jag stod på det där S samtidigt som jag duschade så fick jag superkrafter, då kunde jag klara av vad som helst. Tänk vilken härlig och lätt syn man hade på livet då man var barn, allt var så enkelt på något vis men nu är de så komplicerat. Jag är svag men jag önskar att jag var tusen gånger starkare. Oj, jag skrev det, jag erkände de vi människor egentligen inte ska tala om, svaghet. Det är inte tillåtet att visa sig svag, utan istället om någon frågar om du mår bra så är de bättre att svara JA, istället för nej. För personen i fråga som undrar vill ofta egentligen inte höra ordet Nej, den har redan förväntat sig att du ska säga att det är bra och sen rullar samtalet vidare. "Hur mår du" det används mer eller mindre som en hälsnings fras, precis som vi säger hej, men hur ofta tänker vi egentligen på själva frågan?

Allt för sällan...

Det är djungelnslag som råder i människans rike också, den svaga den räknas bort, den faller, därför ska man aldrig visa sin svaga sida, det är inte okej att vara svag.

Shit livet gör ibland bara ont, ont i hela själen och jag bara ber och önskar att jag nu bara kunde få vara frisk och få vara lite glad och galen igen, allt jag vill de är att få leva livet fullt ut... Jag ska repa mig, jag ska komma tillbaka!!

//Botemedlet docktorn skrev ut lagar nog inte själen men i vart fall kanske den kan få mig på benen igen så jag slipper att vara en fånge i  min egen säng///

Vissa dagar är sorgen extra nära,allt svider allt gör fruktansvärt ont! Men jag kan inte sluta undra över varför vissa folk inte kan respektera oss som sörjer?

Varför kan folk inte få låta en vara ifred med sin sorg och ge än rum till att få sörja. ?

Jag har all rätt till att vara ledsen, jag har rätt till att gråta och om jag även vill skrika så har jag lov att göra det också!

Det är klart jag hellre önskade att jag kunde vara glad men nu går jag igenom en förändring. En förändring som innebär att lära sig att leva utan någon som man alltid haft väldigt nära.

Du säger men Frida hon blev ju gammal, jag svarar att de spelar ingen roll!

För även om jag vet att hon fick leva ett långt och lyckligt liv, så gör INTE de att saknaden och tomheten efter henne blir mindre. Min sorg blir väl för fasen inte mindre bara för att hon var gammal, bara för att de var "naturligt" att farmor snart skulle kunna dö. Det har ingen betydelse alls, inte för mig!

Så snälla spara på de där orden, säg inte dem till mig, för jag vill inte höra. Jag vet att ni menar väl men för mig blir orden bara fel, ni gör de bara värre. Det är för mig ingen tröst!

Sorg är ju unikt precis som alla relationer. Allt tar sin tid och de tar olika långtid för sorg att läka ihop till en sårskorpa. En skyddande skårpa som gör att sorgen inte riktigt blir lika känslig, då den inte svider lika mycket som förut. Sorgen läker dock aldrig helt ihop,men man lär sig någonstans på vägen att leva med den. hoppas jag.

Jag känner mig som en narkoman, för jag är beroende av att vara ledsen, för sorg är allt jag känner, dag som natt, jag klarar inte att ta mig ur de. Jag brister, brister ut i tårar om och om igen, jag kan inte hålla känslorna i schak!