Fick ett samtal idag, ett smärtsamt samtal som gav mig större insikt  i att hänsyn,förståelse,omtanke,medkänsla,medlidande inte verkar leva i kroppen på vissa människor. Egoismen håller på att äta upp människans fina egenskaper innifrån och ut, de gör ont, så fruktansvärt ont att jag tappar orden, tappar lusten att äns försöka. Varför lägga någon energi eller ansträngning när man om och om igen bara får ta skit tillbaka. Ser mig omkring, inte är de mycket ljusare där, alla verkar leva i sina egna bubblor och ser inget annat än vad de själva vill. Så hur mycket ska man orka ge då allt omkring än brister?

Hur mycket ska man orka att bry sig då ingen annan runt omkring verkar vilja lyfta ett finger?

Då man försöker, då man ger allt men inte möter en posetiv liten känsla tillbaka då tappar fasiken allt sin glans och mina ögon betraktar nu omvärlden med stor besvikelse! Vad hände med kärlek till varandra?

Vad hände med viljan att vilja allas bästa, INTE bara sitt eget?

Jag ger upp, den här dagen har varit värdelös, får bara ont i magen och de kanske är dags att inse att de goda ögonen som jag betraktat omvärlden med kanske saknat skärpa...