Ingenting, NEJ ingenting kan få dig tillbaka. Luften i dina lungor har blåsit ut men inte in, du är borta nu, du kommer ej tillbaka igen. Det är farväl nu, ett långsamt , ett smärtsamt farväl. Det gör så förbanat ont att inte få ha dig nära, jag ser dig i allt jag gör, allt påminner mig om dig, du är så nära men ändå så långt borta.

 Farmor julen 2009 firade jag på Nya Zeeland, då skrev du till mig "att nu var jag så långt borta som man bara kunde komma" Men farmor, jag kom ju tillbaka, men det gjorde inte du.

Alla minnen här hemma är så starka, jag kan känna dofterna, jag kan se färgerna, jag kan känna värmen från din hud när du kramar om mig och säger, Frida allt ordnar sig alltid. Du såg alltid allt så posetivt, du hade alltid en lösning på allt och även en envishet till att klara av alla de hinder som stod framför dig. Men Farmor, du glömde något viktig, du glömde att förklara hur jag ska klara av att leva ett liv utan dig?

Nu måste jag gå, även om jag är rädd, även om jag inte helt vet vart stegen leder. Trots de så måste jag fortsätta att leva. Det är bara så det är, livet går vidare även om jag inte helt kan förstå det och dagarna de fortsätter att komma även om du inte är här.

Dock har jag svårt att se en ljus morgondag, men det är okej att känna så, det är okej att skrika för jag är slukad av smärtan..........

"DEN SOM FRUKTAR DÖDEN, LEVER INTE LIVET"