Idag sprack min bubbla,min bedövning tog slut och öga mot öga facade jag åter verkligheten. Paniken bröt ut direkt, när min kurragömma lek med verkligheten tog slut!

Min farmor är död, nästa gång jag kommer hem är det för att ta ett sista och långsamt farväl!

Som en hård käftsmäll så slår alla känslor tillbaka och tårarna dränker åter mina skakande kinder. Jag bitet mig i läppen, bara för att finna en punkt att fokusera smärtan på, men de misslyckas.

Jag vet så väl att man inte kan gömma sig från verkligheten, men ibland har man fasiken inte något annat val. Ibland måste man fly undan för att äns orka att andas.

Folk har beundrat mig, beundrat mig för att jag kan vara lycklig och stråla med mitt leende, trots allt jag gått igenom. Jag ska säga er, att de inte alla gånger har varit enkelt, men bara för att man utåt visar en känsla så behöver inte det betyda att man i hjärtat känner desamma.

Jag har varit nära att bli knuffad över kanten, men i det ögonblicket då man inte kan se, då man känner sig vilsen och svagare än någonsin, då har jag inte låtit mig själv förlora.

Jag är ingen bitter människa, utan jag älskar livet, jag älskar er som är omkring mig, för det är ni som gör mitt liv värt att stiga upp varje morgon, även om jag ibland bara skulle vilja ligga kvar i sängen.

Dock har jag inte varit mig själv sen den dagen då min farmor gick bort, för den smärtan och den sorgen jag känner efter hennes död, kan jag inte äns sätta ord på. De är känslor som gör mig rädd och svag.

 Den ända trösten är att jag är medveten om att hon fick leva ett långt och lyckligt liv men jag önskar henne tillbaka!!. Min farmor var mitt allt, hon var med de första gångerna då mina ögon för första gången bländades av livets ljus, hon var där då jag fyllde år, hon var där då jag började första klass, hon var där på skolavslutningar,hon var där efter bilolyckan, hon var där på min student, hon var där på min bal, min kära älskade farmor hon var alltid där, alltid trogen vid min sida. Men nu?

Det är bara några dagar kvar till begravningen,  bara några dagar kvar till jag ska stå öga mot öga med verkligheten och få det svart på vitt att min farmor inte längre är med oss i livet. Det gör mig alldeles illamående!

Fredagen den 8 April ska vi ta farväl av farmor, men

adjö ej föralltid, farväl det är inte slut, för i mina tankar där finns du alltid kvar!