Det doftar vår och naturen den viskar om ljusare tider. Idag skiner solen, den värmer gott upp min frusna och stela kropp. Så jag slår mig ner ute i trädgården, för att sluta mina ögonen och minnas.

I trädgården ser jag en liten flicka springa omkring och jag förvånas över hennes glädje och energi, den värkar liksom aldrig ta slut. Jag önskar så att hon kunde dela med sig av sina känslor och sitt lyckorus. För den där lilla flickan, hon äger ingen sorg i hjärtat, för hon är för upptagen med att leva livet.

Den lilla flickan är inte heller ensam där ute i den stora trädgården, utan hon har sällskap av än äldre dam,som är klädd i en blå fladrande klänning som vårvinden leker med. De ser så lyckliga ut tillsammans, ingen av dem känner någon oro, bara lugn och harmoni. Den äldre damen ser med stolta ögon på den lilla flickan, hon är en mycket stolt farmor. Båda två njuter dem nu av stunden och av tiden som de äger där och då. De är båda väldigt tacksamma för livet och tiden som dem får dela med varandra.

Så länge du äger minnena från tider som varit,så är tider aldrig förlorade. Då dör aldrig något ut, då lever allt alltid kvar inom oss. inget kan hugga av dem rötterna av levande minnen.

Min farmor är inte död, hon har bara genom tiden förändrats. För i mitt hjärta lever hon kvar och hon är överallt, alltid vid min sida. I mitt minne håller jag henne levande fram tills den dagen då mina lungor inte längre orkar ta ett nytt andetag.

 Livet är ständigt  under förändring. Tiden förändrar ALLT och det är barnsligt enkelt att ta livet och varandra för givet. Så Glöm inte vad du än gör, att tiden här på jorden, den är begränsad!

 Gör därför hellre de du kan göra idag, istället för att skjuta upp de till imorgon. För en sak vet jag säkert om livet, att allt kan förändras på bara några sekunder, ja på bara några få sekunder kan allt man byggt upp rasa ihop.

//Livet är precis som en trädgård, de behöver vård för att kunna växa, kärlek och omtanke.//

Gå nu ut och "odla i din trädgård" ...

Ingenting, NEJ ingenting kan få dig tillbaka. Luften i dina lungor har blåsit ut men inte in, du är borta nu, du kommer ej tillbaka igen. Det är farväl nu, ett långsamt , ett smärtsamt farväl. Det gör så förbanat ont att inte få ha dig nära, jag ser dig i allt jag gör, allt påminner mig om dig, du är så nära men ändå så långt borta.

 Farmor julen 2009 firade jag på Nya Zeeland, då skrev du till mig "att nu var jag så långt borta som man bara kunde komma" Men farmor, jag kom ju tillbaka, men det gjorde inte du.

Alla minnen här hemma är så starka, jag kan känna dofterna, jag kan se färgerna, jag kan känna värmen från din hud när du kramar om mig och säger, Frida allt ordnar sig alltid. Du såg alltid allt så posetivt, du hade alltid en lösning på allt och även en envishet till att klara av alla de hinder som stod framför dig. Men Farmor, du glömde något viktig, du glömde att förklara hur jag ska klara av att leva ett liv utan dig?

Nu måste jag gå, även om jag är rädd, även om jag inte helt vet vart stegen leder. Trots de så måste jag fortsätta att leva. Det är bara så det är, livet går vidare även om jag inte helt kan förstå det och dagarna de fortsätter att komma även om du inte är här.

Dock har jag svårt att se en ljus morgondag, men det är okej att känna så, det är okej att skrika för jag är slukad av smärtan..........

"DEN SOM FRUKTAR DÖDEN, LEVER INTE LIVET"

Inatt klockan 04.10 vaknade jag till.

Efter det hade jag svårt att sommna om. Tiden gick så trögt framåt och det kändes som ett rent tidslöseri då jag bara låg där i sängen och stirrade upp i det vit/gråa taket. Jag prövade då att räkna några får, men de fick mig bara att känna mig löjlig. För jag hade varken vilja eller fantasi nog till att se små fluffiga ullbollar komma skuttande ovanför mitt huvud, så det tidsfördrivet la jag snabbt ner.........

Så, ja, där låg jag nu i min säng på Grönland stel som en pinne och sällskapade med min stora fiende (tystnaden) som tagit sig friheten att bjuda in sig själv.

Tystnaden och jag vi trivs nämligen sällan ihop, han gör mig oftast bara illa och får mig att tänka på saker som jag egetnligen inte vill tänka på.

Fasen, jag som bara ville sova, men trots de så låg jag vaken och plågades av mina egna tankar och egna känslor som bet och slet sig in under min hud..........

Så mycket bättre än de här blev aldrig dagen den 5 April, den kom liksom aldrig helt riktigt igång. Får väl lägga skulden på den dåliga starten, hoppas på försprång imorgon....

Godnatt!

Idag sprack min bubbla,min bedövning tog slut och öga mot öga facade jag åter verkligheten. Paniken bröt ut direkt, när min kurragömma lek med verkligheten tog slut!

Min farmor är död, nästa gång jag kommer hem är det för att ta ett sista och långsamt farväl!

Som en hård käftsmäll så slår alla känslor tillbaka och tårarna dränker åter mina skakande kinder. Jag bitet mig i läppen, bara för att finna en punkt att fokusera smärtan på, men de misslyckas.

Jag vet så väl att man inte kan gömma sig från verkligheten, men ibland har man fasiken inte något annat val. Ibland måste man fly undan för att äns orka att andas.

Folk har beundrat mig, beundrat mig för att jag kan vara lycklig och stråla med mitt leende, trots allt jag gått igenom. Jag ska säga er, att de inte alla gånger har varit enkelt, men bara för att man utåt visar en känsla så behöver inte det betyda att man i hjärtat känner desamma.

Jag har varit nära att bli knuffad över kanten, men i det ögonblicket då man inte kan se, då man känner sig vilsen och svagare än någonsin, då har jag inte låtit mig själv förlora.

Jag är ingen bitter människa, utan jag älskar livet, jag älskar er som är omkring mig, för det är ni som gör mitt liv värt att stiga upp varje morgon, även om jag ibland bara skulle vilja ligga kvar i sängen.

Dock har jag inte varit mig själv sen den dagen då min farmor gick bort, för den smärtan och den sorgen jag känner efter hennes död, kan jag inte äns sätta ord på. De är känslor som gör mig rädd och svag.

 Den ända trösten är att jag är medveten om att hon fick leva ett långt och lyckligt liv men jag önskar henne tillbaka!!. Min farmor var mitt allt, hon var med de första gångerna då mina ögon för första gången bländades av livets ljus, hon var där då jag fyllde år, hon var där då jag började första klass, hon var där på skolavslutningar,hon var där efter bilolyckan, hon var där på min student, hon var där på min bal, min kära älskade farmor hon var alltid där, alltid trogen vid min sida. Men nu?

Det är bara några dagar kvar till begravningen,  bara några dagar kvar till jag ska stå öga mot öga med verkligheten och få det svart på vitt att min farmor inte längre är med oss i livet. Det gör mig alldeles illamående!

Fredagen den 8 April ska vi ta farväl av farmor, men

adjö ej föralltid, farväl det är inte slut, för i mina tankar där finns du alltid kvar!

Vart jag än går, vart jag än är så leder tankarna mig tillbaka till ett beslut, ett val i form av förändring.

Jag kan inte helt sätta orden på plats, jag kan inte forma orden rätt i tungan och få dem sagt så som jag vill ha dem, så som dem låter i mitt huvud.

 Är det äns värt att ge det mera tid, ge det mera försök.  Snälla ni där ute,svik mig inte genom att påstå att jag aldrig försökte, att jag aldrig gav allt, för det gjorde jag.  Jag gav allt men det räckte inte till!

Chanserna har varit många och orden har haft olika melodier men aldrig har de lyckats bli identiskt med melodin som spelats i mitt huvud.

Det händer mig mer än ofta att jag fastnar med min blick på månen, där kan jag vila, där kan jag finna ro och fred i några korta minuter. Där i mörkret, där kommer inte någon åt mig. För där är jag fri, evig med mina tankar, evig med mig själv.

Du kanske tror att du förstår mig, du kanske tror att du vet vem jag är, men hur kan du veta svaren då inte äns jag själv vet vad svaren är.?

Ytligt kan du dömma mig, ytligt kan du beskriva mig, placera mig i ett samanhang. Detta är Frida Johanna Josefsson. Du når  dock aldrig mina drömmar, du når aldrig mina tankar som håller mig vaken om nätterna, som rubbar min sömn.  Jag är fast i villospår.

Vänt upp och ner på mitt liv, men finner inte pusselbitarna???, de har fallt i glömska, gömts under smuts och damm. Luften som jag andas känns tung och för varje steg som jag tar så sjunker mitt huvud närmare backen. Jag är tom, känner mig ihålig, de ekar inom mig, ett tomt eko som skapar värkar i hela kroppen.

Isparadiset tilltalar inte mig så som de gjorde då jag var barn, då var de kritvita snökristallerna de vackraste mina ögon skådat,då var snön en ren lycka och de mörkaste mörkret var ett täcken på ett steg närmare Jul.

I timtal kunde jag då irra omkring i den tindrande snön, dansande under månljuset, de var en ren och enkel väg till lycka, då ett ärligt leende klädde mitt face.

Nu hundratals dagar senare, sitter jag huttrandes på min skrangliga ikeastol under månens ljus,drömmandes och längtande efter dåtid.

Finns de någon bot?, som kan bedöva en saknad till de man aldrig någonsin kan få tillbaka i den perfekta form som den var.

Det lider mot jul....Men.....

Jag önskar mig inga hårda eller mjuka paket , allt jag önskar är att blåsa liv i minnen som bankar i mitt bröst, jag önskar att jag en gång till fick väcka dem från sin vilande dvala och uppleva dem exakt så perfekt som de en gång var. Är de okej att önska sig de?

Är det okej att längta,drömma om en dåtid?

 Nej nej, ni missförstår väl mig ej nu?, jag har inte fastnat i en tid som inte längre är, jag har bara gått vilse på stigen och glömt bort vem jag är....

 Överallt omkring mig så blir de mörkaste fönsterna klädda av ljustakar,julstjärnor och diverse julpynt på alla möjliga håll och kanter. Det knådas lussebullar och knapras pepparkakor, doften av glögg sprider sig från hus till hus. Der närmar sig jul.....

Ur mina sprängda högtalare dundrar julmusik och åter igen slår de mig att jag inte alls vill spendera min julafton på jobbet för att sedan traska hem till min tomma lägenhet för att slå på kalle ankas jul klockan 15.00 och sen??

Ja vad fasiken skulle jag göra sen, sitta och tänka på hur alla familjer sitter och myser med varandra i vardagsrummet, äter godmat,lyssnar på julmusik, äter chokladbitar från understa lagret i Paradisasken, "ja för när de är jul då får man de", åhhh :(

 Jag förstår inte vad jag tänkte?, eller det var väl de jag inte gjorde, jag tänkte inte alls och därför står jag nu här med tårar i ögonen och längtar mer hem än någonsin. Dumma, dumma Frida.......

Julen 2009 spenderades i NZ, men Julen 2010 ska spenderas i Oslo, det är inte okej!

Fick ett samtal idag, ett smärtsamt samtal som gav mig större insikt  i att hänsyn,förståelse,omtanke,medkänsla,medlidande inte verkar leva i kroppen på vissa människor. Egoismen håller på att äta upp människans fina egenskaper innifrån och ut, de gör ont, så fruktansvärt ont att jag tappar orden, tappar lusten att äns försöka. Varför lägga någon energi eller ansträngning när man om och om igen bara får ta skit tillbaka. Ser mig omkring, inte är de mycket ljusare där, alla verkar leva i sina egna bubblor och ser inget annat än vad de själva vill. Så hur mycket ska man orka ge då allt omkring än brister?

Hur mycket ska man orka att bry sig då ingen annan runt omkring verkar vilja lyfta ett finger?

Då man försöker, då man ger allt men inte möter en posetiv liten känsla tillbaka då tappar fasiken allt sin glans och mina ögon betraktar nu omvärlden med stor besvikelse! Vad hände med kärlek till varandra?

Vad hände med viljan att vilja allas bästa, INTE bara sitt eget?

Jag ger upp, den här dagen har varit värdelös, får bara ont i magen och de kanske är dags att inse att de goda ögonen som jag betraktat omvärlden med kanske saknat skärpa...